När min inkomst började bli runt 10 000 €/månad bjöd min utländska företagare in mig till Helsingfors för fem. Han var på väg till Sverige för att gunga och skulle snart även besöka Finland. Så ett affärsmöte väntade och jag var inte beredd på det. När jag var yngre hade jag verkligen aldrig tänkt på att agera på något sätt i en internationell karriär, eller någon karriär överhuvudtaget. I mina hemstäder är karriärutvecklingen inte i klass med en missil, utan liknar främst en landmina – här föds och dör man utan att göra något särskilt nämnvärt däremellan. Man kan vara rädd att en av pojkarna i min egen by skulle läsa detta, men det finns ingen rädsla för det – de är ännu inte på interwebs.

Du var förmodligen tvungen att klä på dig för den här affärsresan. Civilisationen hade inte nått mig än, så jag tyckte att mitt hänge var ett utmärkt val. Även om jag hade fått en extra längd på cirka tio cent och ett pund på tjugo kände jag mig ganska grinig på kostymen. En kostym är en kostym, även om äggen är klämda.

Äggen i blått startade jag i en husvagn som jag fick som välgörenhet och åkte till Helsingfors. Den mest stressiga delen av resan var där jag fick parkera bilen. Det är en av mina neuroser. Bilparkering. Tänk om ingen plats hittas eller allt exporteras? Var hamnar den personen? Åt helvete? Tja, parkeringsplatsen var bekvämt belägen framför grindkonen.

Vid det här laget knappade jag in äggen i svart till det höga affärstornet. Det gjorde mig nervös, så jag tänkte ta på mig den. Jag grävde fram de dämpade fågelskrämmorna ur fickan och såg mig samtidigt omkring — anpassade kostymer, glänsande skor och cigarrer. Jag kanske inte ska börja slicka pappret här. Jag ringde till närmaste Ärra för att köpa ett fodral Marlboros. Jag kände att jag var precis rätt affärsman med rätt tobak i ansiktet.

Mötet gick utmärkt. Jag såg lika bra ut som jag var, men mitt arbete var övertygande. Vid det laget var det som om bebisen hade gått. Jag var inte längre en av de där pojkarna i den här byn.